Min historia – I varje andetag finns en historia

Min historia – I varje andetag finns en historia

Jag har alltid känt att jag inte passar in, inte är som ”dom andra”. Jag såg inte ut som de andra barnen, behövde mer tid på mig att lära, hade äldre föräldrar osv. Under hela min skoltid blev jag mobbad och jag hade svårt att hänga med i undervisningen. I högstadiet fick jag gå i  Obs-klass, och där trivdes jag bättre. Det var en liten grupp med bara 3-4 elever, det var lugnt och det fanns möjlighet att få mer hjälp och tid på mig. Men utanför obs-klassen fortsatte mobbningen och efter halva nian fick jag nog och hoppade av.

De närmaste tio åren var tuffa, till stor del så stängde jag in mig hemma, jag isolerade mig med min ångest och mina negativa tankar. Jag löste mina problem med passivitet och att undvika det som kändes svårt. Jag hade helt enkelt inte förmåga att på egen hand ta tag i mitt liv och mina bekymmer. Jag fastnade i tvångstankar som styrde mitt liv och höll mig fångad hemma. Jag gick mycket hos kuratorer och psykologer, men fick ingen hjälp som ledde till någon långvarig lösning på mina problem.

1997 träffade jag Olle, kärlek uppstod och vi blev ett par. Två år senare blev jag gravid.

Oj så nervös jag var för förlossningen!  Hur skulle jag klara detta utan att misslyckas? Men jag ska säga att det är en sak som jag är väldigt stolt över – detta hur bra jag klarade av förlossningen och födde min son!

Trots min önskan om att göra allt rätt och bra för mitt barn så har det inte alltid varit lätt, saker och ting har ibland inte blivit som jag önskat. Jag hade en stor oro att inte vara en bra förälder, och ibland har den oron lett in mig i de gamla spåren med passivitet, oföretagsamhet och hemmasittande. Jag har inte kunnat bryta detta.

I januari 2009 ville min LSS-handläggare att jag skulle göra ett nytt försök att bryta hemmasittandet och komma ut på någon vettig sysselsättning. Då jag alltid älskat djur föll valet på ett då relativt nyöppnat dagcenter, Aktivitetshuset Kamgarn, eftersom de hade ett hunddagis. Efter två veckors praktik blev jag erbjuden en plats och min resa mot ett nytt liv startade. Hur skulle det gå? Skulle jag bli mobbad och vara annorlunda här också? I början var det jättetufft – jag hade svårt att ta mig ut från lägenheten, hade stor frånvaro trots att jag bara jobbade fyra förmiddagar i veckan. Jag kom ofta med undanflykter och lögner om diverse sjukdomar istället för att erkänna det verkliga skälet till att jag inte kom till arbetet. Lyckligtvis var handledarna envisa och ganska misstänksamma till mina ursäkter och undanflykter. De uppmuntrade mig att komma till jobbet även när jag mådde dåligt och ifrågasatte alla mina skäl till frånvaro. Sedan dess har mitt liv bara blivit bättre och bättre på alla plan.

Nu arbetar jag 30 timmar per vecka, fördelat mellan hunddagis och min praktikplats på en zoobutik. Där känner jag mig för första gången i livet som en riktig, vanlig människa!  Den dagliga verksamheten på Kamgarns hunddagis är utformad som en träningsarbetsplats och därigenom har jag fått min praktikplats.

Jag har nästan ingen frånvaro, jag behöver inga stödpersoner eller ledsagare, det som var nödvändigt förut. Jag har också hittat glädjen i att laga mat och baka, jag kan planera mina inköp och jag vågar gå och handla. Idag har min son en mamma som går upp på morgonen och går till jobbet, en mamma som kommer hem och lagar middag på kvällen. En sån mamma som jag vill vara och som min son förtjänar.

Jag har till och med varit på stan och fikat med mina vänner från hunddagis! Det hade varit helt otänkbart för tio år sedan, om jag  väl  kom ut,  ja då strök jag utmed husväggarna. Dök det upp folk eller jag behövde korsa ett torg trodde jag att jag skulle dö.

Det har definitivt inte varit en spikrak väg, det har funnits bakslag, mycket ilska, tårar, kamp och dagar med tappade sugar, men det har absolut varit värt det!

Jag har kämpat mig framåt steg för steg mot ett nytt och bättre liv. Men hade jag inte haft mitt jobb på Kamgarn – att dom hela tiden trott på mig, så hade jag inte varit där jag är idag.

Handledarna på Kamgarn blev otroligt viktiga för mig, och nu vet jag att man inte ska stanna hemma om man mår dåligt. Jag har lärt mig att om jag kämpar på och tar mig till jobbet så mår jag så mycket bättre. Där finns handledarna som stöd, underbara hundskötarkollegor som numera också är mina privata vänner och inte minst hundarna. Hundarna ger alltid tröst och närhet, hundarna är så välgörande ärliga. Och inte minst – hundarna bryr sig inte om ifalll du är lite annorlunda.

Vad är skillnaden för dig att få daglig verksamhet mot att inte få?

I min situation hade jag inte klarat att nå dit jag är idag om det inte vore för den dagliga verksamheten och det stöd jag kan få därigenom.

Skulle ditt liv se annorlunda ut om du inte hade daglig verksamhet och just på Aktivitetshuset Kamgarn?

Ja, absolut! Ibland tänker jag tillbaka…. När jag kom på första besöket till hunddagis, inför min praktik. Då mådde jag så dåligt att jag hade skurit mig i handlederna och hade bandage på båda armarna. Hunden Benzi kommer fram, hälsar och nosar på mina bandage, och en handledare säger ”han förstår att du har ont och är ledsen”. Jag tror att det var ödet som gjorde att jag började på Kamgarn och ibland tänker jag att det kanske har räddat mitt liv.