Min historia – Linda Stigsson

Linda Stigsson

Lindas historia börjar när hon 1980 föds in i en familj med mamma, pappa och en storasyster som var 7 år gammal. Hon var precis som alla andra bebisar och inga misstankar fanns om att något inte stod rätt till och hon utvecklades tillsynes normalt upp till 1,5 års ålder. Då hände det något som gjorde att Lindas utveckling stannade upp, hon tappade förmågor och backade sedan tillbaka i utvecklingen. Vi förstod då att det var något som inte var rätt och när Linda var tre år träffade vi Christoffer Gillberg som tveksamt satte diagnosen autism efter att vi träffats under två års tid. Linda började sedan veckopendla till CG:s behandlingshem i Alingsås, när hon var mellan sex och tio år gammal. Under den tiden ändrades diagnosen från autism till Retts syndrom och Linda började på Hedagårdens skola där hon gick hela skolgången tillsammans med tre andra elever.

Frågor om hur framtiden skulle se ut väcktes såklart, kanske mer än hos andra föräldrar, och vi pratade tidigt om att Linda måste flytta hemifrån precis som alla andra barn när hon blir runt 20-25 år, och att vi då måste vi hitta ett BRA boende. Vi ville absolut att Linda skulle bo i egen lägenhet med personlig assistans, allt för att hon skulle kunna leva, utvecklas och göra saker som andra i hennes ålder gör. Vi hade också bestämt oss för att inte ta assistans från kommunen utan att vi ville ha ett privat assistansbolag. Vi behövde inte leta länge innan vi bestämde oss för 7H assistans. De verkade ha alla de kvaliteter som vi sökte och vi tyckte att det var bra med ett icke vinstdrivande bolag, där alla resurser går tillbaka till brukarna.

Vad som också kändes bra var att 7H assistans gav oss anhöriga och brukare medbestämmande och vi har fått möjlighet att vara delaktiga i exempelvis anställningsintervjuer och bestämma vilka assistenter som jobbar hos Linda. Lindas assistenter känner henne väl och de trivs med varandra vilket ger en trygghet för både Linda och oss föräldrar. Efter ett antal år med assistans, hyrde 7H assistans ett hus på Hedagårdens område som renoverades och skulle bli till sju lägenheter – alla för brukare på 7H assistans. Vi satte upp Linda på en lägenhet och när det var färdigrenoverat flyttade hon in där.

Nu 16 år senare, ser vi tillbaka på tiden som gått och vi har verkligen inte ångrat vårt val av assistansbolag. Linda flyttade hemifrån precis som vi för så många år sedan önskade och har, tack vare assistansen från 7H assistans, en aktiv och värdefull vardag där hon kan genomföra både nödvändiga och roliga aktiviteter, precis som vilken 38-åring som helst. Tack vare att lägenheterna i huset är inom 7H har hon fått både kompisar och aktiviteter, men framförallt en stor trygghet. Linda och vi föräldrar har helt enkelt fått mer än bara assistans och det känns så skönt att hon nu har fått det så bra som det bara går.

Min historia – I varje andetag finns en historia

Min historia – I varje andetag finns en historia

Jag har alltid känt att jag inte passar in, inte är som ”dom andra”. Jag såg inte ut som de andra barnen, behövde mer tid på mig att lära, hade äldre föräldrar osv. Under hela min skoltid blev jag mobbad och jag hade svårt att hänga med i undervisningen. I högstadiet fick jag gå i  Obs-klass, och där trivdes jag bättre. Det var en liten grupp med bara 3-4 elever, det var lugnt och det fanns möjlighet att få mer hjälp och tid på mig. Men utanför obs-klassen fortsatte mobbningen och efter halva nian fick jag nog och hoppade av.

De närmaste tio åren var tuffa, till stor del så stängde jag in mig hemma, jag isolerade mig med min ångest och mina negativa tankar. Jag löste mina problem med passivitet och att undvika det som kändes svårt. Jag hade helt enkelt inte förmåga att på egen hand ta tag i mitt liv och mina bekymmer. Jag fastnade i tvångstankar som styrde mitt liv och höll mig fångad hemma. Jag gick mycket hos kuratorer och psykologer, men fick ingen hjälp som ledde till någon långvarig lösning på mina problem.

1997 träffade jag Olle, kärlek uppstod och vi blev ett par. Två år senare blev jag gravid.

Oj så nervös jag var för förlossningen!  Hur skulle jag klara detta utan att misslyckas? Men jag ska säga att det är en sak som jag är väldigt stolt över – detta hur bra jag klarade av förlossningen och födde min son!

Trots min önskan om att göra allt rätt och bra för mitt barn så har det inte alltid varit lätt, saker och ting har ibland inte blivit som jag önskat. Jag hade en stor oro att inte vara en bra förälder, och ibland har den oron lett in mig i de gamla spåren med passivitet, oföretagsamhet och hemmasittande. Jag har inte kunnat bryta detta.

I januari 2009 ville min LSS-handläggare att jag skulle göra ett nytt försök att bryta hemmasittandet och komma ut på någon vettig sysselsättning. Då jag alltid älskat djur föll valet på ett då relativt nyöppnat dagcenter, Aktivitetshuset Kamgarn, eftersom de hade ett hunddagis. Efter två veckors praktik blev jag erbjuden en plats och min resa mot ett nytt liv startade. Hur skulle det gå? Skulle jag bli mobbad och vara annorlunda här också? I början var det jättetufft – jag hade svårt att ta mig ut från lägenheten, hade stor frånvaro trots att jag bara jobbade fyra förmiddagar i veckan. Jag kom ofta med undanflykter och lögner om diverse sjukdomar istället för att erkänna det verkliga skälet till att jag inte kom till arbetet. Lyckligtvis var handledarna envisa och ganska misstänksamma till mina ursäkter och undanflykter. De uppmuntrade mig att komma till jobbet även när jag mådde dåligt och ifrågasatte alla mina skäl till frånvaro. Sedan dess har mitt liv bara blivit bättre och bättre på alla plan.

Nu arbetar jag 30 timmar per vecka, fördelat mellan hunddagis och min praktikplats på en zoobutik. Där känner jag mig för första gången i livet som en riktig, vanlig människa!  Den dagliga verksamheten på Kamgarns hunddagis är utformad som en träningsarbetsplats och därigenom har jag fått min praktikplats.

Jag har nästan ingen frånvaro, jag behöver inga stödpersoner eller ledsagare, det som var nödvändigt förut. Jag har också hittat glädjen i att laga mat och baka, jag kan planera mina inköp och jag vågar gå och handla. Idag har min son en mamma som går upp på morgonen och går till jobbet, en mamma som kommer hem och lagar middag på kvällen. En sån mamma som jag vill vara och som min son förtjänar.

Jag har till och med varit på stan och fikat med mina vänner från hunddagis! Det hade varit helt otänkbart för tio år sedan, om jag  väl  kom ut,  ja då strök jag utmed husväggarna. Dök det upp folk eller jag behövde korsa ett torg trodde jag att jag skulle dö.

Det har definitivt inte varit en spikrak väg, det har funnits bakslag, mycket ilska, tårar, kamp och dagar med tappade sugar, men det har absolut varit värt det!

Jag har kämpat mig framåt steg för steg mot ett nytt och bättre liv. Men hade jag inte haft mitt jobb på Kamgarn – att dom hela tiden trott på mig, så hade jag inte varit där jag är idag.

Handledarna på Kamgarn blev otroligt viktiga för mig, och nu vet jag att man inte ska stanna hemma om man mår dåligt. Jag har lärt mig att om jag kämpar på och tar mig till jobbet så mår jag så mycket bättre. Där finns handledarna som stöd, underbara hundskötarkollegor som numera också är mina privata vänner och inte minst hundarna. Hundarna ger alltid tröst och närhet, hundarna är så välgörande ärliga. Och inte minst – hundarna bryr sig inte om ifalll du är lite annorlunda.

Vad är skillnaden för dig att få daglig verksamhet mot att inte få?

I min situation hade jag inte klarat att nå dit jag är idag om det inte vore för den dagliga verksamheten och det stöd jag kan få därigenom.

Skulle ditt liv se annorlunda ut om du inte hade daglig verksamhet och just på Aktivitetshuset Kamgarn?

Ja, absolut! Ibland tänker jag tillbaka…. När jag kom på första besöket till hunddagis, inför min praktik. Då mådde jag så dåligt att jag hade skurit mig i handlederna och hade bandage på båda armarna. Hunden Benzi kommer fram, hälsar och nosar på mina bandage, och en handledare säger ”han förstår att du har ont och är ledsen”. Jag tror att det var ödet som gjorde att jag började på Kamgarn och ibland tänker jag att det kanske har räddat mitt liv.