Kluringen

Här kommer lösningen på kluringen

Klicka på bilden nedan för att se den i större format.

Min historia – Loke

Loke från Falköping

  • Jag heter Loke
  • Jag föddes på Skas Skövde den 21/12-12
  • Min familj, mamma Jenny, pappa Urban och storebror Lukas 5 år.
  • Jag bor i Falköping Jag gillar bäst att leka med min bondgård och busa med storebror.
  • Min favoritfärg är röd.
  • Min favoritbok är Valles värld, speciellt när mormor läser den.
  • Favoritprogrammet på tv är Smurfarna.
  • Favoritmaten är när jag får smaka på Gulaschsoppa. (Annars får jag mat via knapp på magen)
  •  Mitt favoritdjur är katt.
  • Mitt hjärtfel är Ektopisk förmakstakykardi.
  • Insamling: Ronald Mac Donald Hus. Vi har bott på Ronald 2 ggr och fler ggr väntar. Utan huset så hade jag som mamma inte orkat så som jag gjorde. Vi fick vänner för livet.

15 januari 2013 då börja vår mardrömsresa. Jag var 3 v gammal och vi hade precis varit ute. Lukas sov på soffan och mamma skulle precis ta av mig overallen. Min andning börja bli ytlig och mamma ringde pappa som kasta sig i bilen hem. Precis efter att mamma lagt på så fick mamma ringa 112 för då hade jag slutat andas och jag fick hjärtstillestånd. Med sköterska i telefon så börja mamma göra HLR på mig.

Efter 10 min så kom pappa inrusande och mamma bara skriker -öppna dörren åt ambulansen. Ambulans killarna tar över innan dom flyttar mig till ambulansen. I en ambulans efter kommer mamma, pappa och storebror ovetandes om jag lever eller ej.

När jag kommer till sjukhuset så har ambulanskillarna gjort HLR i 45 min. Var tredje komprektion under HLR så ville jag själv men orka inte. Så jag fick 10 ml koksalt injicerat i låret när jag kom till sjukhuset och då gick min puls upp till 116. Jag blev undersökt av en kardiolog men han hittar inget fel på hjärtat. Så läkarna visste inte riktigt vad dom skulle göra prover togs. Både Göteborg, Lund och Stockholm kontaktades. Mitt i allt kaos så rusa min puls upp till 220 och ännu en kardiolog blev inkopplad.

Jo, det var ju faktiskt fel på mitt hjärta. Sinusrytmen var inte som den skulle och dom försökte med elkonvertering 2 ggr utan framgång. Till slut så blev det flytt till DSBUS i Göteborg mitt i natten.

Väl nere på DSBUS så hamna jag på BIVA och läkarna visste inte riktigt hur dom skulle behandla min svåra arytmi. Till slut fick jag Amiodaron som inte brukar ges till barn men det var det enda som hjälpte och med det så sjönk min puls istället. Så på fredag kom beskedet att jag skulle få min pacemaker någon gång under helgen. Men det gick snabbare än så, på fredag kväll så rullades jag in på operation. Det var frågan om jag skulle överleva operation. Men jag valde livet. Fick flytta ner till 323:an efter några dagar och där gick allt bra tills pulsen börja stiga och jag fick stanna ytligare några dagar innan hemfärd till hemsjukhuset.

Om mitt hjärtfel är medfött eller inte vet läkarna fortfarande inte. Jag har min pacemaker och medicineras. Vad som händer i framtiden kan läkarna inte svara på.

Mamma:
Jag har fått frågan ett par gånger hur jag orkar stå på benen efter vad som har hänt, men Loke ger så mycket tillbaka. Hans chanser var minimala och jag trodde aldrig han skulle överleva.

Men mirakel sker.

Den 21 dec fyller Loke 6 år. Åren har gått, pacemakern funkar inte och den behövs inte nu. Är även medicin fri sen något år tillbaka.
Har åren gått smärtfritt, det kan vi verkligen inte säga. Loke lever idag med en cp-skada som gör att han behöver hjälp alla dygnets vakna timmar. Så med det så har vi kämpat för att Loke ska få personlig assistent. Med det kommer större frihet för Loke och mer tid för oss till Lukas.

Första ansökningen gjorde vi själva, med det kom ett avslag. Vi prata med en kompis om avslaget. Han i sin tur tipsade 7H Assistans om oss som han då jobba för. Det blev ett möte med Janne på 7H och vi fick hjälp att ansöka på nytt. Den här gången gick det vägen. Så vi är evigt tacksamma för 7H assistans som har hjälpt oss så mycket. Idag har Loke 2 assistenter och vi hoppas på fler om vår ansökan om fler timmar går igenom mot försäkringskassan. Vardagen har blivit lättare och vi ser på framtiden en aning ljusare. Idag är vår kontakt på 7H Madeliene.

Min historia – Rasmus

Rasmus

5 snabba om Rasmus
Ålder: 28 år
Bor: Jag bor i Borås i egen lägenhet med mina assistenter
På fritiden: Brukar jag träna på onyx
Favoritmat: Pizza och tacos
Tycker om: Åka på semester, bada, baka

Jag heter Rasmus och jag tycker om att baka. När jag får välja helt själv så bakar jag helst chokladbollar och kladdkaka. Jag tycker även om att ha ordning runt omkring mig och sorterar gärna saker. I min lägenhet är jag noga med att städa och hålla rent, plockar alltid undan saker och lägger tillbaka på rätt plats. I mina skåp i köket vill jag gärna att det är sorterat i färgordning.

När jag slutade gymnasiet så valde jag att börja jobba på kamgarn. Det kändes bäst för mig då jag hade gjort mycket praktik där förut. Jag hade lärt känna dem som redan arbetade där. Jag valde cafégruppen då jag tycker om att baka. Jag tycker även om att dammsuga, plocka i och ur diskmaskinen och städa kylskåpen. Jag gillar allt på mitt arbete. Cafégruppen är bra för mig då jag får arbeta i min takt. Jag trivs jättebra här och jag har bästa jobbet!

Min historia – Emma

Emma

Den 12 augusti föddes jag, sjuksköterskorna höll på med mamma för fullt och försöka få ut mig med benen före. Nästan alla barnmorskor och läkare som mamma hade träffat sa hon kunde föda normalt. Men när jag skulle komma ut så tog det längre tid än vad det ska ta, vilket gjorde att jag inte fick något syre och kunde inte andas. Så när jag hade kommit ut så tog läkarna mig ifrån mamma för att göra konstgjord andning så att jag börjar andas, det tog
tre minuter att få mig att andas själv.

Mitt liv med CP-skada handlar om att lära sig att leva med den och att hitta lösningar på vardagens svårigheter. CP är förkortning för Celebral Pares, skadan drabbar områden i hjärnan som styr eller förmedlar signaler för kroppens rörelser och ger därför rubbningar i rörelseförmågan. På grund av skadan rycker jag till vid höga plötsliga ljud. Cerebral pares drabbar musklerna i kroppen. Det är inte något som drabbar intellektet, vilket är en vanlig missuppfattning.

Jag är en tjej som tycker om att utmana sig själv och ger inte upp i första taget, många säger att jag är envis. Har två yngre systrar och föräldrar som är kärleksfulla. Är uppväxt i Borås men har bott i Göteborg fyra år under min gymnasietid. Det har varit en bergodalbana för att komma till den jag är idag. Det var ett stort steg att flytta till Göteborg som 16 åring och inte känna någon samtidigt som man ska prestera bra i skolan. Jag bodde på ett elevhem med två andra elever från skolan. Vi hade väldigt nära skolan vilket var skönt, det tog max fem minuter att gå. I början av året kände jag mig lite vilsen men när jag lärde känna alla trivdes jag jättebra. Jag fick vänner för livet och relationer som betyder mycket. Tredje året på gymnasiet träffade jag min partner som jag flyttade ihop med i år, han betyder mycket för mig och stöttar mig i allt. Efter gymnasiet började jag på Högskolan i Borås på systemvetarutbildningen vilket var en utmaning.

Sedan jag föddes har jag haft min mamma som assistent största delen av mitt liv. Men efter gymnasietiden flyttade jag hem och anställde andra assistenter på heltid. Ett år senare flyttade jag till min egna lägenhet, där bodde jag i åtta månader. Det är en frihet för mig att få klara mig själv. Mina assistenter ger mig friheten att leva så normalt som möjligt och göra det jag vill i livet. Jag är väldigt aktiv och mår bra av hitta på saker. I år blev jag kund på 7H-Assistans och trivs bra med hjälpen och stöttningen. Alla är trevliga och jag känner mig välkommen när jag kommer till kontoret. Jag har inte haft 7h-Assistans så länge men känner att dom är seriösa i sitt arbete och anordnar möten med mina assistenter vilket hjälper oss, jag och assistenterna får vägledning på det sätt vi behöver. Det är lätt att få kontakt och man får den hjälpen man är i behov av. Jag är nöjd med mitt val av assistansbolag.

Min historia – Linda Stigsson

Linda Stigsson

Lindas historia börjar när hon 1980 föds in i en familj med mamma, pappa och en storasyster som var 7 år gammal. Hon var precis som alla andra bebisar och inga misstankar fanns om att något inte stod rätt till och hon utvecklades tillsynes normalt upp till 1,5 års ålder. Då hände det något som gjorde att Lindas utveckling stannade upp, hon tappade förmågor och backade sedan tillbaka i utvecklingen. Vi förstod då att det var något som inte var rätt och när Linda var tre år träffade vi Christoffer Gillberg som tveksamt satte diagnosen autism efter att vi träffats under två års tid. Linda började sedan veckopendla till CG:s behandlingshem i Alingsås, när hon var mellan sex och tio år gammal. Under den tiden ändrades diagnosen från autism till Retts syndrom och Linda började på Hedagårdens skola där hon gick hela skolgången tillsammans med tre andra elever.

Frågor om hur framtiden skulle se ut väcktes såklart, kanske mer än hos andra föräldrar, och vi pratade tidigt om att Linda måste flytta hemifrån precis som alla andra barn när hon blir runt 20-25 år, och att vi då måste vi hitta ett BRA boende. Vi ville absolut att Linda skulle bo i egen lägenhet med personlig assistans, allt för att hon skulle kunna leva, utvecklas och göra saker som andra i hennes ålder gör. Vi hade också bestämt oss för att inte ta assistans från kommunen utan att vi ville ha ett privat assistansbolag. Vi behövde inte leta länge innan vi bestämde oss för 7H assistans. De verkade ha alla de kvaliteter som vi sökte och vi tyckte att det var bra med ett icke vinstdrivande bolag, där alla resurser går tillbaka till brukarna.

Vad som också kändes bra var att 7H assistans gav oss anhöriga och brukare medbestämmande och vi har fått möjlighet att vara delaktiga i exempelvis anställningsintervjuer och bestämma vilka assistenter som jobbar hos Linda. Lindas assistenter känner henne väl och de trivs med varandra vilket ger en trygghet för både Linda och oss föräldrar. Efter ett antal år med assistans, hyrde 7H assistans ett hus på Hedagårdens område som renoverades och skulle bli till sju lägenheter – alla för brukare på 7H assistans. Vi satte upp Linda på en lägenhet och när det var färdigrenoverat flyttade hon in där.

Nu 16 år senare, ser vi tillbaka på tiden som gått och vi har verkligen inte ångrat vårt val av assistansbolag. Linda flyttade hemifrån precis som vi för så många år sedan önskade och har, tack vare assistansen från 7H assistans, en aktiv och värdefull vardag där hon kan genomföra både nödvändiga och roliga aktiviteter, precis som vilken 38-åring som helst. Tack vare att lägenheterna i huset är inom 7H har hon fått både kompisar och aktiviteter, men framförallt en stor trygghet. Linda och vi föräldrar har helt enkelt fått mer än bara assistans och det känns så skönt att hon nu har fått det så bra som det bara går.

Min historia – I varje andetag finns en historia

Min historia – I varje andetag finns en historia

Jag har alltid känt att jag inte passar in, inte är som ”dom andra”. Jag såg inte ut som de andra barnen, behövde mer tid på mig att lära, hade äldre föräldrar osv. Under hela min skoltid blev jag mobbad och jag hade svårt att hänga med i undervisningen. I högstadiet fick jag gå i  Obs-klass, och där trivdes jag bättre. Det var en liten grupp med bara 3-4 elever, det var lugnt och det fanns möjlighet att få mer hjälp och tid på mig. Men utanför obs-klassen fortsatte mobbningen och efter halva nian fick jag nog och hoppade av.

De närmaste tio åren var tuffa, till stor del så stängde jag in mig hemma, jag isolerade mig med min ångest och mina negativa tankar. Jag löste mina problem med passivitet och att undvika det som kändes svårt. Jag hade helt enkelt inte förmåga att på egen hand ta tag i mitt liv och mina bekymmer. Jag fastnade i tvångstankar som styrde mitt liv och höll mig fångad hemma. Jag gick mycket hos kuratorer och psykologer, men fick ingen hjälp som ledde till någon långvarig lösning på mina problem.

1997 träffade jag Olle, kärlek uppstod och vi blev ett par. Två år senare blev jag gravid.

Oj så nervös jag var för förlossningen!  Hur skulle jag klara detta utan att misslyckas? Men jag ska säga att det är en sak som jag är väldigt stolt över – detta hur bra jag klarade av förlossningen och födde min son!

Trots min önskan om att göra allt rätt och bra för mitt barn så har det inte alltid varit lätt, saker och ting har ibland inte blivit som jag önskat. Jag hade en stor oro att inte vara en bra förälder, och ibland har den oron lett in mig i de gamla spåren med passivitet, oföretagsamhet och hemmasittande. Jag har inte kunnat bryta detta.

I januari 2009 ville min LSS-handläggare att jag skulle göra ett nytt försök att bryta hemmasittandet och komma ut på någon vettig sysselsättning. Då jag alltid älskat djur föll valet på ett då relativt nyöppnat dagcenter, Aktivitetshuset Kamgarn, eftersom de hade ett hunddagis. Efter två veckors praktik blev jag erbjuden en plats och min resa mot ett nytt liv startade. Hur skulle det gå? Skulle jag bli mobbad och vara annorlunda här också? I början var det jättetufft – jag hade svårt att ta mig ut från lägenheten, hade stor frånvaro trots att jag bara jobbade fyra förmiddagar i veckan. Jag kom ofta med undanflykter och lögner om diverse sjukdomar istället för att erkänna det verkliga skälet till att jag inte kom till arbetet. Lyckligtvis var handledarna envisa och ganska misstänksamma till mina ursäkter och undanflykter. De uppmuntrade mig att komma till jobbet även när jag mådde dåligt och ifrågasatte alla mina skäl till frånvaro. Sedan dess har mitt liv bara blivit bättre och bättre på alla plan.

Nu arbetar jag 30 timmar per vecka, fördelat mellan hunddagis och min praktikplats på en zoobutik. Där känner jag mig för första gången i livet som en riktig, vanlig människa!  Den dagliga verksamheten på Kamgarns hunddagis är utformad som en träningsarbetsplats och därigenom har jag fått min praktikplats.

Jag har nästan ingen frånvaro, jag behöver inga stödpersoner eller ledsagare, det som var nödvändigt förut. Jag har också hittat glädjen i att laga mat och baka, jag kan planera mina inköp och jag vågar gå och handla. Idag har min son en mamma som går upp på morgonen och går till jobbet, en mamma som kommer hem och lagar middag på kvällen. En sån mamma som jag vill vara och som min son förtjänar.

Jag har till och med varit på stan och fikat med mina vänner från hunddagis! Det hade varit helt otänkbart för tio år sedan, om jag  väl  kom ut,  ja då strök jag utmed husväggarna. Dök det upp folk eller jag behövde korsa ett torg trodde jag att jag skulle dö.

Det har definitivt inte varit en spikrak väg, det har funnits bakslag, mycket ilska, tårar, kamp och dagar med tappade sugar, men det har absolut varit värt det!

Jag har kämpat mig framåt steg för steg mot ett nytt och bättre liv. Men hade jag inte haft mitt jobb på Kamgarn – att dom hela tiden trott på mig, så hade jag inte varit där jag är idag.

Handledarna på Kamgarn blev otroligt viktiga för mig, och nu vet jag att man inte ska stanna hemma om man mår dåligt. Jag har lärt mig att om jag kämpar på och tar mig till jobbet så mår jag så mycket bättre. Där finns handledarna som stöd, underbara hundskötarkollegor som numera också är mina privata vänner och inte minst hundarna. Hundarna ger alltid tröst och närhet, hundarna är så välgörande ärliga. Och inte minst – hundarna bryr sig inte om ifalll du är lite annorlunda.

Vad är skillnaden för dig att få daglig verksamhet mot att inte få?

I min situation hade jag inte klarat att nå dit jag är idag om det inte vore för den dagliga verksamheten och det stöd jag kan få därigenom.

Skulle ditt liv se annorlunda ut om du inte hade daglig verksamhet och just på Aktivitetshuset Kamgarn?

Ja, absolut! Ibland tänker jag tillbaka…. När jag kom på första besöket till hunddagis, inför min praktik. Då mådde jag så dåligt att jag hade skurit mig i handlederna och hade bandage på båda armarna. Hunden Benzi kommer fram, hälsar och nosar på mina bandage, och en handledare säger ”han förstår att du har ont och är ledsen”. Jag tror att det var ödet som gjorde att jag började på Kamgarn och ibland tänker jag att det kanske har räddat mitt liv.