Inbjudan till öppet hus

Min historia – Ida

 

Jag heter Ida Petersson, är 25 år gammal och jobbar som hundskötare på Änglahundens hunddagis.

Änglahunden är en daglig verksamhet på Aktivitetshuset Kamgarn i Borås.

Jag har en utvecklingsstörning med inslag av autism. Jag har också en sjukdom som heter Turner Syndrom, vilken jag har förstått inte är jättevanlig. Den innefattar bland annat att man har sämre motorik. En utredning jag gjorde visade även tendenser till Aspbergers Syndrom. Så jag är – som en läkare brukade beskriva det – en mosaik av väldigt mycket.

Om jag skulle beskriva mig själv så skulle jag säga att jag är snäll, envis och tålmodig. Jag kan vara blyg beroende på situation, behöver ofta ganska lång tid på mig att känna mig bekväm, framförallt med andra människor. Under den snälla ytan döljer sig dock en väldigt envis och bestämd tjej som vet precis vad hon vill eller inte vill.

Jag har väldigt svårt att hantera när det är rörigt och stressigt omkring mig. Att beskriva hur det känns då är jättesvårt, men det blir som kaos i hjärnan, man blir frustrerad och det känns som att allt bara blir för mycket. Ofta blir det då att jag stannar upp helt och inte gör någonting alls.

Jag har väldigt svårt för hastiga förändringar som jag inte är förberedd på. Att helt plötsligt ändra någonting gör att det blir – som jag beskrev innan – kaos i hjärnan.

Jag är väldigt känslig för tonlägen hos människor, har lätt att missuppfatta tonlägen och situationer,  tror att en person menar någonting fast det inte är så.

Jag är uppvuxen ute på landet, strax utanför Dalsjöfors, med mina föräldrar och min lillebror. Mitt tidigaste minne är när jag som treåring springer runt ute i vår trädgård iförd en rosa klänning och svarta lackskor.

Jag och min lillebror var båda väldigt aktiva som barn, och mina föräldrar har beskrivit vilken mardröm det var att ta med oss till mataffären…

Vi var ofta ute i trädgården och spelade fotboll eller cricket. Enda stunden vi var stilla var på lördagar när det var Disneydags på TV. Det älskade vi!

Jag kommer så väl ihåg känslan när jag som sexåring, nästan sju, fick reda på att jag skulle gå om förskolan ytterligare ett år och därmed börja skolan ett år senare än de andra. Det blev en chock och jag blev väldigt upprörd, jag ville ju göra samma som alla andra! Idag tycker jag dock att det var ett väldigt bra beslut, jag var inte redo ännu.

Grundskolan var oerhört tuffa år för mig. Jag kände mig konstant sämre än alla andra. Jag klarade aldrig av lika mycket som de andra, och oavsett hur mycket jag än kämpade så kom jag ändå aldrig upp till samma nivå som dem. Alla tycktes titta på mig som om jag var från en annan planet, som om jag var konstig. Jag fick pikar och kommentarer väldigt ofta. En kille skrek  ”Du är så ful !!!”  över hela korridoren. En annan kille suckade högt när han blev satt att göra klassarbete tillsammans med mig. En gång blev jag fälld i korridoren så att jag ramlade, bröt handleden och fick gå med gips i fyra veckor.

Bortsett från några få lärare så blev jag inte bemött med mycket förståelse. Jag blev ofta bortglömd,  och det spelade ingen roll hur många samtal och möten vi hade där mina föräldrar förklarade all hjälp jag behövde. Ingenting hände.

Allt detta gjorde att mitt självförtroende åkte i botten och jag blev en mycket inbunden person som fick svårt att lita på människor.

Att ha ett funktionshinder och gå i vanlig skola har inneburit många hinder och utmaningar, men samtidigt är jag väldigt stolt över att jag faktiskt klarade det! Det har gjort mig starkare som person.

Hösten 2010 började jag studera djurvård på Strömma Naturbruksgymnasium. Där fanns ett särskoleprogram, och jag kände ganska tidigt att jag hade hittat helt rätt!

Helt plötsligt träffade jag människor med olika typer av funktionshinder, som hade gått igenom liknande erfarenheter som jag, upplevt liknande situationer. Jag kände mig genast accepterad och som en i gänget.

Det var även under tiden på Strömma som jag först började göra praktik på mitt nuvarande jobb, Änglahundens Hunddagis.  Att beskriva vad detta stället betyder för mig…

Att få jobba med hundar är verkligen en dröm, och något jag hoppas kunna fortsätta att göra i all evighet!

Hundar är fantastiska djur. De är alltid ärliga och finns alltid där för tröst och uppmuntran. Tack vare hundarna har jag börjat få mitt självförtroende tillbaka och det är något jag alltid kommer att vara tacksam för!

Att få jobba med ett fantastiskt gäng människor som alltid bemöter en med värme och vänlighet människor som aldrig tittar snett för att man säger något konstigt. Som alltid bemöter en med förståelse och alltid är beredda att hjälpa till. Ett helt fantastiskt ställe och jag är så himla tacksam att få vara en del av det.

Genom att berätta min historia hoppas jag kunna inspirera och hjälpa andra som kanske befinner sig, eller har befunnit sig, i en situation liknande den jag tidigare upplevt. Jag hoppas kunna ge inspiration och styrka att inte ge upp, att hitta självförtroendet och vara stolta över sig själva.

Att ha ett funktionshinder innebär många utmaningar och kan stundtals vara riktigt tufft, men samtidigt brukar jag tänka att utan mitt funktionshinder – vem hade jag då varit?

 

//Stolta hälsningar från Ida Petersson