Kluringen

Här kommer lösningen på kluringen

Klicka på bilden nedan för att se den i större format.

Min historia – Henrik

– I varje andetag finns en historia

Jag föddes 1972 och var sex år när min sjukdom konstaterades, Duchennes muskeldystrofi. Jag lärde mig tidigt att inte ge upp och ”att misslyckas är en del i att lyckas”. I låg- mellan- och högstadiet gick jag i vanlig klass tillsammans med mina kompisar, men fick kämpa på. T ex var jag tio år när jag fick min första rullstol. På gymnasiet gick jag i en klass med andra fysiskt handikappade ungdomar och vid 19 års ålder får jag en ventilator för att helt enkelt orka leva.

Efter skolan blir det eget boende i kommunens regi, en bergodalbana inte helt utan problem. Men i september 1996 går jag samt min personal över till 7H Assistans och först nu börjar det ena efter det andra lösa sig. 1999 föds jag på nytt! Jag provar ut en remmermask. Kan inte fatta att det är sant. Jag blommar upp och börjar nästan leva som vilken 27-åring som helst…

Vad är skillnaden för dig att få assistans mot att inte få?
– Från ett nervvrak, fängslad i min egen lägenhet och som inte kom ut mer än en gång i veckan, till en frihet i samhället som en normal svensk medborgare. Nu orkar jag engagera mig i föreningsliv, familj, utbildningar och fritidsaktiviteter, berättar Henrik Larsson.

Skulle ditt liv se annorlunda ut om du inte hade
personlig assistans och just 7H Assistans?

– Det finns inga andra alternativ för mig än personlig assistans, säger Henrik. 7H gör detta jobb bra. Dessutom har 7H Assistans inget externt vinstintresse, utan pengarna går direkt tillbaka till verksamheten och oss brukare.

SJÄLVBIOGRAFI

Henrik Larsson 1999-12-06

  • Jag föddes den 15 februari 1972.
  • När jag var sex år konstaterades min sjukdom (Duchennes muskeldystrofi). Mina föräldrar misstänkte dock ganska tidigt att det var något som var fel. De tyckte att jag var sen med att gå, men läkarna ville inte att jag skulle jämföras med min syster. När jag började förskolan märkte mina fröknar att jag inte riktigt hängde med som alla andra, så det blev läkarbesök och jag fick min diagnos.
  • Låg och mellanstadiet gick jag i en vanlig klass på Töllsjöskolan.
  • När jag blev tio år fick jag min första rullstol. Innan dess kämpade jag på så gott jag kunde för att hänga med mina kompisar i alla lekar. Den sista tiden ramlade jag väldigt ofta men jag ville ändå vara med så jag fick använda hjälm för att inte slå mig för illa.
  • När jag var tio år kom jag i kontakt med Bräcke Östergård i Göteborg, som avlastning för mina föräldrar en månad varje sommar. Den här tiden blev till mycket stor hjälp för hela familjen. Vi fick lära mycket om handikapp, vi fick komma i kontakt med andra familjer i liknande situationer. Vi fick lära oss att även ett funktionshindrat barn behöver bli självständigt och leva sitt eget liv.
  • På högstadiet gick jag i Bollebygdsskolan med samma elever som i småskolan.
  • Då jag var 12 år så fick jag min första elrullstol.
  • När jag var 13-15 år var jag på Bräcke Östergård 2 gånger om året, två veckor varje gång, förutom sommaren som fortfarande var en månad som tidigare år.
  • När jag var 16 år började min tid på Angeredsgymnasiet (handel & kontor) där jag gick i en klass med andra fysiskt handikappade ungdomar. Under denna period bodde jag tillsammans med tre andra killar i en 5-rumslägenhet, här hade vi tillgång till personal hela tiden som stod under Bräcke Östergård.
  • När jag var 18 började jag en ettårig ADB-kurs i en vanlig klass, på Bergsäters-gymnasiet i Borås.
  • Vid 19 års ålder blev min andningsfunktion så nedsatt att det blev bestämt genom provtagningar på Renströmska sjukhuset i Göteborg att jag behövde hjälp av en ventilator för att orka leva. I samma veva fick jag lunginflammation och blev VÄLDIGT dålig, det var precis på gränsen att jag klarade livet den gången.
  • När jag var ca 19 år flyttade jag in till Jössagatan 7 i Borås, ett gruppboende med egen lägenhet (ett stort rum med kokvrå och egen toalett).
  • När jag var ca 21 flyttade jag till Jössagatan 5, en egen lägenhet med tillgänglig personal som jag larmade efter, vid behov. Det blev en stor besvikelse för mig att bo ensam, personalen var alltid så stressade, det blev jäkt vad jag än skulle göra. Jag började här få problem med maten, klarade inte av denna stress.
  • I mars 1995 får jag personlig assistans genom Göta kommundel, jag var då 23 år.
  • 1 september 1996 gick jag och min personal över till 7H-Assistans (tidigare SHS) ett eget företag som bara sysslar med assistans. Det fungerade inte bra med att ha assistans genom Göta kommundel, då vi gick över till 7H-Assistans blev allting mycket bättre, det ena efter det andra löste sig och alla började trivas, både jag och assistenterna.
  • Sedan våren 1998 använder jag min ventilator nästan dygnet runt. Började med att använda ventilatorn nattetid, sedan har användandet ökat successivt genom åren.
  • Provar ut en ny ventilator på IVA den 6 april 1999 från PLV 100 till en BREAS PV 501.
  • 1 juni 1999 åker jag till Danderyds sjukhus i Stockholm och provar ut en Remmermask, nu föds jag på nytt, kan inte fatta att det är sant. Jag blommade upp på nytt igen och kan börja leva nästan lika normalt som vilken 27-åring som helst. Får inte glömma bort att jag här också har fått min nya manuella rullstol med ett externt batteri fastmonterat som passar till min nya ventilator. Nu kan jag känna mig trygg för jag vet att allt fungerar och det är otroligt viktigt för hela min sjukdom.